klyftigatankar

Jag känner att jag har mognat en aning. Litegrann iallafall.
Igår när jag låg i min säng i mörkret och skulle sova och den där söndagsångesten kom. Den blir så överväldigande att man vrider och vänder sig, snurrar in sig i täcket och man kan inte riktigt ta sig ur vare sig täcket eller det där molnet av de svartaste, svarta tankarna.
Då kom det till mig.
Skärp dig Kerstin! Kom igen nu. Det är långt ifrån första gången du har söndagsångest och du vet att om typ två dagar kommer ångesten vara som bortblåst.
Det är så otroligt många gånger som man har haft världens dödsångest över små skitsaker. Helt i onödan. Man mår pissdåligt, helt i onödan. Det kommer alltid något annat som tar uppmärksamheten från den lilla petitessen som man trodde skulle leda till en personlig undergång. Och helt ärligt, oftast är det ju bara ingenting. Som nu. Ingenting.
Okej, kanske rätt mycket skitångest över att min kamera är borta och ligger i en buske eller på ett taxigolv eller nåt annat golv eller är upphittad av nån som ville ha den själv (komigen ge tillbaks den, den är dålig och värdelös och innehåller bara fyllebilder från balen och sskgasken. Inget kul å titta på, förutom för mig. GE TILLBAKS DEN DÅÅÅÅ!)
Jävla skit!

Och TACK Friskis Väderkvarnsgatan för att ni inte har ett enda spinningpass på en vecka och stänger gymmet hela sommaren. Hur ska jag nu hålla mig deffad? Ska jag hojja till Ekeby så fort jag vill pumpa?
Okej nej, jag brukar inte gå på gymmet fantastiskt ofta, men jag vill gärna ha möjligheten. och jag ville ju spinna den här veckan när jag hade kommit igång så bra förra veckan. Röv. Får väl helt enkelt springa och gå på gympa. Tjohej! Jag kommer vara för lat för att ta mig ur soffans underbara nedsuttna hörn.

Men jag har faktiskt pluggat idag. Antecknat och hela köret. Dock inser jag att våran projektplan är sämst i världen. Kommer få kompletera hela metoden. Men det är luuuuugnt, jag och Karro kan fixat på ett kick!

Väl mött