klyftigatankar

Internet har legat nere hela helgen och jag förstår inte hur jag har överlevt. Förstår inte hur folk kommunicerade med varandra, hur man roade sig, sysselsatte sig, tog reda på fakta, hur man klarade vardagen för länge sen, då när internet inte fanns.
Hur gjorde dom?
Och varför tog det tre jävla dygn innan Dombron fixade biffen?

Ambivalens gånger flera.
1. Texten. Kanske den viktigaste frågan att bestämma sig över. Men jag har fram till fjärde juni på mig. Det kanske inte blir någon. eller? Jag får rådfråga varenda människa jag möter helt enket. Som vanligt.
2. Ommöbleringen. Kan tyckas vara en petitess men jag har ju besutsångest. Ska sängen stå åt det ena eller det andra hållet? Och hur ska jag lösa det här med placeringen av diverse småsaker som inte längre kan stå på min byrå? Och sen det där med tekniken och sladdar och grejer. Det är mycket nu...
3. Håret. Jag bara orkar inte hålla på. Varken att ta tag i projektet att göra något nytt, eller fortsätta med projektet hålla på och färga det i tid och otid bara för att jag föddes utan hårfärg. Och dessutom världens mest snabbväxande hår.
Det är väldigt jobbigt att vara jag helt enkelt.

Idag skickar jag ett sms till Norrland. Jag meddelar att vi har författat ett hyreskontrakt som han kan få komma och skriva på. Han ska ju ändå börja flytta in grejer på lördag, så vi kanske kan ta det då?
Han ringer upp efter en halvtimme och staplar fram att han har hittat ett annat boende.
RÖV
Nu måste jag alltså återigen ge mig in i jakten på en inneboende. Och som dessutom ska kunna flytta in om två veckor.
Du kommer ju inte ha några problem med att hitta nån som vill flytta in.
Näe, kanske inte det, men jag har inte tid och energi på att sitta och leta rätt på någon som jag vill dela lägenhet med, PUCKO!
fanfanfanfan
Hatar att vara tvungen att börja om från början igen.

Hatar att jag inte kan hålla min fingrar i styr.

Väl mött.