klyftigatankar

Den senaste tiden har allt varit sådär som det alltid är. Allt är kaos i itt huvud. Allt är kaos överallt.

 

I måndags hade jag den värsta dagen i  mitt liv. Kan inte säga vad det var, om det ens var nåt överhuvudtaget. Men det kändes som om allt i hela världen gick emot mig, allt blev fel och jag kände mig som ungefär världens sämsta människa. Jobbade över en timme, drog stämpelkortet kl 23.00 Kult. Satte mig på en ensam stol i det tomma omklädningsrummet i den mörka källaren och grät hysteriskt i tio minuter. (inte hysteriskt kanske, men jag grät, riktiga tårar. Kan typ inte minnas när det hände senast. (jo just det, det minns jag visste, det var den där värsta, värsta, värsta kvällen och natten i juli))

Senare i veckan kändes allt bra och allt gick som jag ville. Och idag var allt kaos igen. Inget känns bra, inget känns rätt.

 

Och det är bara jobbet.

Det är så mycket mer som jag bara inte orkar med.

För det första orkar jag inte att jag inte har en enda söndagmorgon på hela hösten som jag bara kan få vakna upp i min säng (av mig själv) och dra mig och äta en lång frukost och bara njuta av att det är söndag. När blev allt så jävla planerat hela jävla tiden??? Orkar inte.

 

För det andra orkar jag inte med att bo i en gigantisk lägenhet med en massa människor i. No offense Emma och Erik, ni är asbra roomies. Jag vill bara ha mitt eget lilla mysiga krypin där jag inte behöver ta hänsyn till någon annan och ingen annan behöver ta hänsyn till mig. Jag behöver inte ha dåligt samvete för att nån annan ständigt får ta rätt på min odiskade tekopp eller gå ut med mina sopor eller vadsomjävlahelst. Vill kunna äta popcorn till middag utan att det känns som att någon dömmer mig. Vill känna mig lite mera fri. Och jag vill bo i en riktig lägenhet som jag inte kan bli utkastad ifrån närsohelst bara för att jag inte livnär mig på CSN.

 

För det tredje orkar jag inte med min psykotiska hjärna som måste planera allt i minsta lilla detalj och får panik när planen spricker och som inte kan hantera när det händer för mycket på samma gång.

 

Pallar inte stressen och pressen över att det är så himla mycket som jag tycker att jag borde orka, vilja, hinna göra.

Pallar inte att det finns en massa massa människor. Kan jag inte bara få vara universums enda invånare för ett par dagar, eller två, eller en vecka eller så?

 

Klockan är snart tolv och jag ska gå upp kvart över fem. Lyckligare tjej får man nog leta efter.

Jag vill inte jobba imorgon för jag kände mig som S Ä M S T  I  V Ä R L D E N idag när jag gick från jobbet. Inte bara på grund av jobbet, utan det var allt det andra också. Önskar att jag liksom inte vore så fantastiskt känslig och överanalyserar allt allt allt.

 

Väl mött.