klyftigatankar

Har haft en sån där underbar sjuksköterskehelg (lördag mitt i veckan.) med tåg, bio (obs! utan popcorn??! Vem har en biograf utan popcorn?? Bör typ stämma biografen alternativt köpa en popcornmaskin åt dom i julklapp!), mys, höst och häng. Och Malin som jag ej sett på evigheter, skvaller, livet, döden, te och lunch och hundhångel (ge mig en hund och ge den till mig nu!!).

 

Jag hatar att erkänna det för migsjälv. Förnekar det. Men jag kan inte riktigt blunda för det längre. För varje gång jag är i Stockholm så blir jag liksom lite, lite, lite, lite mer förälskad i staden och människorna i den. Måste typ sluta ignorera detta faktum. Nu har jag ju dessutom bestämt att Malin ska skaffa en stor lägenhet tillsammans med sin pojkvän och så kan jag ta över hennes världsmysiga lilla pluttlägenhet. Bra! Då var det bestämt.

 

Har för övrigt kärat ner mig lite mer. Inte bara Malins hund och hennes grannes hund (Mest grannens hund faktiskt). Nej, jag har även kärat ner mig i den 9-åriga pöjken som är huvudperson i den lustiga bok jag läser. Han är knäpp och märklig och konstig och gullig och socialt issanpassad och väldigt snäll och har förmodligen aspegers samt fler valfria diagnoser. Men han är så härlig och är så lillgammal och så barnslig och så överklok och ung på samma gång att mitt hjärta bara smälter. Kan ej hjälpat!

 

Väl mött