tömd
Magsåret som växer sig större och större. Som äter upp mig inifrån. Det enda jag tänker på. Varenda vaken minut. Vill göra det nu, så jag har det gjort och överstökat. Vill gärna skjuta på det fram till midsommar så jag liksom inte behöver tänka på det. Vll blunda för det. Fast jag vet att det är bäst att bara göra det: Göra det som måste göras, säga det som måste sägas.
Men magsåret. Det bubblar och väser och bränner och ilar. Och jag känner mig hjärtlös, kall och elak. Så får du inte tänka. Det säger både den förnuftiga versionen av mig själv och alla andra. Och så hade jag sagt högt med ord om det var så att det inte gällde mig. För ett par månader sedan tyckte jag att Maja var fjantig som höll på och nojade och oroade sig och var livrädd och kände sig dum, som en svikare. Men nu sitter jag själv där, med samma skräck och rädsla och känsla. Jag vill, jag vill, jag vill. Men jag vill inte.
Och jag har liksom inte riktigt hajjat om det är sant och på riktigt. Det känns som att det fortfarande är ett löst låtsaslöfte som hänger och dinglar i luften på en tunn och skör liten sytråd. Den kommer snart att gå sönder och så finns där plötsligt ingenting. Jag blir tom.
Och sen allt det där andra. När allt känns bra och jag får pankångest över att jag är nöjd och vet vad jag vill, tror jag, och det känns bra för en gångs skull, riktigt jävla bra, fast jag inte riktigt vill. Men så inträffar en rad sånna där småsaker som får mig att vilja skjuta nån i huvudet pga irriterande göromål och störiga handlingar och idiotiska kommentarer och någonslags ignorans som jag inte är van vid och inte riktigt gillar, I don't care. Så jag blir arg, ledsen och besviken. För jag trodde jag hade kommit på vad jag ville. Men nej. Nu inser jag ju, åter igen, att det är nåt annat jag vill. Så istället känner jag mig vilsen, elak och utnyttjad. Och tom. Lämna mig i fred, låt mig va. Men jag är kvar, är fast, halkar dit. I vanlig ordning.
Jag längtar till våren i Indien. Jag längtar till hösten i Norge. Jag vill bort en stund. Jag kanske borde åka till Prag i ett par månader och hitta mig själv....
Jag villl ju bara inte frysa om natten.
Väl mött
ps. imorrn åker jag till Romme, SUCKERS!! Ska åka snöbräda som om det ej fanns någon morgondag. Ska dricka vin och bada bastu med de bästaste bästa sjuksköterskorna som stan kan uppbringa. Kommer ha en fantastisk helg och jag ska inte tänka på en enda jobbig/tråkig/irriterande grej. Tjohej!
ps2. igår, mitt första hjärtstopp. Känner ingenting. Får ångest pga detta och känner mig dum som inte riktigt blivit berörd av det som hände. Det enda jag tänker är "varför stod jag i vägen? Varför gjorde jag kompressionerna alldeles för långsamt? Varför var jag i vägen? 100 bpm är ju inte så jävla svårt! Jag borde ha tänkt på det, och det, och det. Och varför stod jag ivägen?" På 30 minuter (från det att allt startade) hade vi larmat, kopplat dropp, tagit prover, startat HLR, hämtat blod, komrpierat, op-anmält, intuberat, fått igång patienten, kopplat dropp, kopplat blod och skickat patienten till operation. Allt gick skitbra, med tanke på att patienten överlevde, vi gjorde allt rätt, ändå är det enda jag tänker på att jag var förvirrad och bara gjorde fel. Känner fortfarande ingenting. Mår inte dåligt över att ha sett någon praktiskt taget dö framför mina ögon, för att sedan komma tillbaka igen. Tycker inte att det känns konstigt alls. Eller obehagligt. Eller otäckt. Är jag knäpp? Jag måste vara knäpp. Iallafall inte normal.
Kommentarer
Postat av: J.N.
Kerstin, känn istället stolthet. Du var med och gav en annan människa en chans att överleva. Du räddade liv. Det är lätt att granska sig själv och vara kritisk, men glöm inte att du faktiskt gjorde ditt bästa för ge personen en chans. DU är varken knäpp eller onormal, DU är beundransvärd för att du vågade göra det så många andra fasar för.
Trackback
