klyftigatankar

Jag är stolt. Fast ändå liksom besviken på något sätt. Jag förlorade och är sämst. Jag ligger under på alla sätt och vis, så det är väl inte konstigt att jag är besviken. (Kan förmodligen babbla på hur länge som helst om hur extremt jävla skitjobbigt det är att gång på gång va sämst bli slagen av sin lillasyster. Ett nederlag, en ilska och en besvikelse som man dessutom inte får visa. Alls.) Det är så jävla synd om mig. Men jag klarade av det, jag sprang hela tiden (nästan) och jag kom in på under 1.30, så jag antar att jag är rätt nöjd ändå. Mina vänner och min mamma sprang det långa, långa loppet på 30 kilometer. Och jag antar att det är något slags mål jag måste ha. Att jag måste springa det någon gång.
Hanna och Markus promotade för att jag skulle springa det långa, långa loppet nästa år. Men det känns ju som en hel omöjlighet. Det är inte mänskligt att hålla på och löpa i tre timmar i sträck. Jag har fått tillräckligt med skavsår och kroppskännedom av att springa 15 kilometer.
Men någongång, I guess. (Vad har man för val liksom)

Upptäckte även att min cykel har fått punktering. Sånt som man blir skitglad av att se när man ska ge sig av till tåget. Detta resulterar nu i att jag är cykellös hela veckan och måste spatsera överallt på mina trasiga och ömma fötter. Det är så jävla synd om mig.

Palla att jag hela veckan kommer hinna med att åka buss, åka ambulans, åka buss och sova. Och vara konstant trött. (kommer knappt hinna med att andas) Jag inser ju att om jag ska skaffa mig en karriär inom vården så bör jag ju bosätta mig så nära mitt arbete jag bara kan. Aldrig i hela mitt liv att jag tänker pendla någonstans när man måste kliva ur den varma och sköna sängen sådär i ottan. Hujeda mig!

Väl mött