klyftigatankar

Och jag får känslan av att hela kvällen blir en tårfest. (tår, som i tårar. Att gråta)
Har känt mig som ett meningslöst bihang hela dagen. Fanns inget att göra, fanns inget att göra. Och när det fanns något att göra, fick jag inte göra något. Jag bara går med och tittar på. Helt jävla värdelöst. Jag hatar sån här praktik när handledarna inte låter en göra nåt, utan man får bara snällt titta på. Självklart misslyckas jag med det lilla jag får göra, vilket gör att handledarna tror att jag är totalt inkompetent och låter mig göra ännu mindre. Hatar värdelösa praktiker, hatar värdelösa praktiker, hatar värdelösa praktiker!

Sorgsen i själen över att ha noll tid över till någonting (mig, mitt liv, min fritid, mina intressen och mig) som helst vandrade jag till bussen hem. Med solen i ryggen fick jag se sanningen i vitögat. Mina komplex och vanföreställningar över min skeva kroppsbyggnad är inte helt ogrundade. I skuggan ser jag, klart och tydligt, att mina vader är enorma. De är ta mig fan större än låren. True story. Hämtar största kökskniven, för här ska snittas vader.
Jag vill inte vara med längre.
På bussen inser jag att det är tisdag, vilket betyder helsideskorsord i UNT. Min kväll är räddad!

Väl mött