Ich Bin Ein Berliner
Efter fem väldigt långa och härliga dagar i en alldeles för stor stad är jag äntligen hemma. En alldeles underbar stad, med fantastiska människor, platser, god mat, bra väder och lite till. Men som den småstads-lover jag är, blir jag rätt trött efter ett tag. Det tar liksom en timme att ta sig från plats A till plats B.
Men jag klagar inte.
Jag och Jocke blev lite smått jätteförälskade i en konstnär vars bilder vi fann lite här och där. Knäppa som vi var köpte vi inget. Istället skrev vi upp internetadressen för att senare, när vi kommit hem till sverige igen, kunna beställa stora magnefika tavlor från denna man. Mycket bra idé!
Vi träffade på en hel hop med trevliga tyskar som bland annat hjälpte oss att hitta hem på lördagnätter när vi cyklat vilse utanför kartans område och inte hade aning om vart vi var.
På hostelet fanns en australienare som forskade om bin och getingar, samt en ungersk holländare som visade oss hur man rappar som bäst på holländska. Tillsammans var vi fyra på äventyr på en gaybar vid namn Shwutz, vilken skulle komma att bli något av vårat stammishak. Kanske på grund av att holländaren blev bjuden på kaffe, kanske för att jag hoppades på att kunna omvända bartendern, kanske för att musiken var outstanding eller kanske möjligtvis för att folk i största allmänhet var fantastiska.
I söndagskväll ringde min mamma när vi satt på hostelet ch drack vin samt kollade på youtube-klipp. (det är så vi förfestar på 10-talet...) Vi pratade i kanske en halv minut, sedan lade jag ifrån mig telefonen. Vi gick till kvarterets sportsbar, drack ett glas vin och bestämde oss sedan för att bege oss till den bohemiska baren vid Rosa-hmfhmfPlatz, så vi hoppade på tunnelbanan och åkte mot Mitte, eftersom alla linjer rimligtvis borde gå förbi SCHDATZMITTE. Alla utom den linjen. Vi insåg försent att vi var påväg åt fel håll, så vi åkte till fantastiska Shwutz istället. Vi var i princip ensamma där. Vem hade trott det? Söndagskväll förvisso, men Berlin! Vi hade iallafall myket trevligt. Och vi en sisådär halv två, när vi bestämmer oss för att bege oss hittar jag inte min telefon i väskan, men jag tänker att den antagligen ligger på rummet. För varför skulle jag behöva ta med den ut här? Av någon konstig anledning är tunnelbanan stängd klockan två på natten mellan söndag och måndag när vi är på totalt fel sida av stan och det börjar regna. Varför?
Iallafall. När vi väl kommer hem ringer Jocke till min telefon, men vi hör ingen telefon på rummet som vibrerar, spelar en låt. Ingenting. Inte ute i köket/vardagsrummet. Ingenstans. Den är borta. Föralltid. Lämnad ensam på en bar, en tunnelbanestation, eller ett tåg. Min stackars mobil alldeles ensam i en alldeles för stor stad.
Jag hade ALLT på den telefonen. Bilder som inte lagts in på datorn, sms om paket som skulle hämtats ut, telefonnummer, viktiga saker jag skrivit upp. Och nu är det borta för alltid. (och hemsidan till den braiga konstnären är försvunnen!)
Nu sitter jag bara och väntar på hösten.
Imorgon drar vi igång höstterminen med fadderfest och sedan ska vi ha en trevlig inspark för de söta små nollorna. Och på måndag börjar vi skolan igen. yay! Det kommer bli kanon.
jag längtar efter lite kyla. Och jag ska spendera hela hösten i en varm tröja, under en filt, med en kopp te och lyssna på dashboard. Titta ut genom fönstret, se hur löven ändrar färg, faller ner till marken, långsamt. Hur det blir mörkare och mörkare, kallare och kallare. Hur frosten börjar komma så smått, så smått. Och sedan hur vintern blommar ut, alldeles kall, frisk, vit och härlig. Åh, nu börjas det. koka vattnet så kör vi!
Väl mött
Men jag klagar inte.
Jag och Jocke blev lite smått jätteförälskade i en konstnär vars bilder vi fann lite här och där. Knäppa som vi var köpte vi inget. Istället skrev vi upp internetadressen för att senare, när vi kommit hem till sverige igen, kunna beställa stora magnefika tavlor från denna man. Mycket bra idé!
Vi träffade på en hel hop med trevliga tyskar som bland annat hjälpte oss att hitta hem på lördagnätter när vi cyklat vilse utanför kartans område och inte hade aning om vart vi var.
På hostelet fanns en australienare som forskade om bin och getingar, samt en ungersk holländare som visade oss hur man rappar som bäst på holländska. Tillsammans var vi fyra på äventyr på en gaybar vid namn Shwutz, vilken skulle komma att bli något av vårat stammishak. Kanske på grund av att holländaren blev bjuden på kaffe, kanske för att jag hoppades på att kunna omvända bartendern, kanske för att musiken var outstanding eller kanske möjligtvis för att folk i största allmänhet var fantastiska.
I söndagskväll ringde min mamma när vi satt på hostelet ch drack vin samt kollade på youtube-klipp. (det är så vi förfestar på 10-talet...) Vi pratade i kanske en halv minut, sedan lade jag ifrån mig telefonen. Vi gick till kvarterets sportsbar, drack ett glas vin och bestämde oss sedan för att bege oss till den bohemiska baren vid Rosa-hmfhmfPlatz, så vi hoppade på tunnelbanan och åkte mot Mitte, eftersom alla linjer rimligtvis borde gå förbi SCHDATZMITTE. Alla utom den linjen. Vi insåg försent att vi var påväg åt fel håll, så vi åkte till fantastiska Shwutz istället. Vi var i princip ensamma där. Vem hade trott det? Söndagskväll förvisso, men Berlin! Vi hade iallafall myket trevligt. Och vi en sisådär halv två, när vi bestämmer oss för att bege oss hittar jag inte min telefon i väskan, men jag tänker att den antagligen ligger på rummet. För varför skulle jag behöva ta med den ut här? Av någon konstig anledning är tunnelbanan stängd klockan två på natten mellan söndag och måndag när vi är på totalt fel sida av stan och det börjar regna. Varför?
Iallafall. När vi väl kommer hem ringer Jocke till min telefon, men vi hör ingen telefon på rummet som vibrerar, spelar en låt. Ingenting. Inte ute i köket/vardagsrummet. Ingenstans. Den är borta. Föralltid. Lämnad ensam på en bar, en tunnelbanestation, eller ett tåg. Min stackars mobil alldeles ensam i en alldeles för stor stad.
Jag hade ALLT på den telefonen. Bilder som inte lagts in på datorn, sms om paket som skulle hämtats ut, telefonnummer, viktiga saker jag skrivit upp. Och nu är det borta för alltid. (och hemsidan till den braiga konstnären är försvunnen!)
Nu sitter jag bara och väntar på hösten.
Imorgon drar vi igång höstterminen med fadderfest och sedan ska vi ha en trevlig inspark för de söta små nollorna. Och på måndag börjar vi skolan igen. yay! Det kommer bli kanon.
jag längtar efter lite kyla. Och jag ska spendera hela hösten i en varm tröja, under en filt, med en kopp te och lyssna på dashboard. Titta ut genom fönstret, se hur löven ändrar färg, faller ner till marken, långsamt. Hur det blir mörkare och mörkare, kallare och kallare. Hur frosten börjar komma så smått, så smått. Och sedan hur vintern blommar ut, alldeles kall, frisk, vit och härlig. Åh, nu börjas det. koka vattnet så kör vi!
Väl mött
Kommentarer
Trackback
