klyftigatankar

Kroppen är fantastisk. Jag slutar aldrig häpnas över dess genomtänkta konstruktion. Dess finesser och mekanismer.
Ett alldeles fantastiskt försvar mot överhettning.
Att svettas.
Och tänk - det fungerar!
Då jag spatserade hem från gymmet, var jag bevisligen svettig, och frös därför en aning då temperaturen nu åter har antagit lite mer normala proportioner.
Senare under dagen skulle jag åter bege mig ut i denna höstmulna, stämningsfulla dag och tog därför på mig både jacka och halsduk. Min kropp och mitt sinne påminde mig om den kyliga temperatur jag tidigare känt.
Jag blev därför häpen då jag på stan mötte en ung man, i sina bästa år, klädd i lysande blåa shorts, ett grönt linne samt ett par ray-ban solbrillor som skymde hans blick.
Vanvettiga karl! Varför vägrar du inse att sommaren är slut! Solen är gömd, långt bakom de regntunga molnen. (För att bara nämna det mest uppenbara.) Det är mitten av augusti, den första av de första höstmånader, barnen har börjat i skolan, folk har kommit hem från sin semester och börja arbeta igen. (=HÖST)
Jag vill ställa mig framför pojken och säga åt honom, en gång för alla: "sommaren är slut - ty hösten har anlänt, ta av dig solglasögonen och klä på dig!"
Men tur som jag har gör jag inte detta. Det är bara en, av många, fantasier som spelas upp för mitt inre. Efter bara ett par sekunder inser jag nämligen, till min fasa, att det faktiskt är ganska varmt, solens frånvaro till trots. Jag känner att fukten från morgonens aktivitet så smått börjar återkomma, kroppens underbara försvarsmekanism mot överhettning igen.
Folk går faktiskt mer lättklädda än jag tidigare lagt märke till, velat lägga märke till. De flesta går visserligen i hellånga byxor, men många har shorts, andra t-shirt. Men framförallt, i princip ingen har jacka på sig. Bara jag.
Kan det möjligen vara så att det är mig det är fel på?
Är det så att det rentav är jag som vägrar inse att hösten ännu inte har anlänt?!
Har jag intalat mig själv att det är höst, och trott på det så mycket att jag klätt på mig allt jag möjligen kunnat?

Sanning. Men hösten är på väg, gott folk! Äntligen kan jag börja klä på mig, utan att svettas floder. Äntligen, äntligen, äntligen.
Dock finns ännu lite av sommarens varma temperaturer kvar och jag gillar det. Ingen riktig höstjacka, än.
Jag vet att det nästan är dödsstaff på det jag nu kommer säga, men jag längtar tills den morgonen när jag kommer ut. Det är kanske mitten av oktober. Solen har börjat gå upp. Himlen är nästan klarblå. Det är friskt i luften. Jag har vantar och halsduk på mig, men har ännu min höstiga jacka. Det är frost på marken.
Åh, min underbara höst. Jag välkomnar dig, jag längtar efter dig. Du är min favorit. Nu och för alltid.

Väl mött