klyftigatankar

 

Och när man vaknar mitt inatten och inser precis  vad det är som gör det.

När man för en kort stund tror att man är någon annanstans och tror att allt är som man vill. Fast man inser att man har fel och man har hoppats i onödan

Och när man efter ett kort fylleslag efter någotslagst supertrevligt, påtvingat fylleuno inser precis vad det är. För man bara känner och vet att det inte är som man alls tänkte och trodde. Kanske mest för att man kommer till insikt med  vad man egentligen alltid vetat.

Irriterande att det alltid skall komma till en då. När man är astrött och egentligen bara vill somna.

När man gett bort sin cykel för en stund, för att vara räddaren i nöden, för att man inte behöver sin cykel just i detta tillfälle för att ta sig fram, För egentligen behöver man typ en rymdraket. Eller något som bara slår en hårt i magen, eller på käften. Något som gör att man återfår sans och vett och slutar vara en idiot.

Och när man kommer hem och tar upp  nycklarna och hela fickan känns tom för att den lilla, men ack så viktiga, cykelnyckeln inte länge finns där.

 

Cykeln och dess nyckel är egentligen ytterst oviktiga och orelevanta i sammanhanget.

 

Indien var fantastiskt och jag ångrar inte en sekund att jag åkte dit och allt jag gjorde där. Jag älskade landet, resan, maten, allt jag gjorde och lite till.

 

Önskar att livet va lite som i den där boken jag läste nyss. Att man kan bli attackerad av krabbkakor och klätterbönor, där man jäser på sin pyttebäbis i torkskope och där man kan doppa tårna i teet enbart för att det är  så söta, och där man kan fånga älvor i en glasburk och bara pajer för att bota cancer. Det skulle jag behöva, typ. Fast minus cancer, för det har jag inte, och inte nån i min familj heller för den delen.  peppar peppar, ta i trä.

 

Jag fattar bara inte varför jag är där jag är. Fattar inte vaför jag under kvällens diskussion på jobbet rodnade så mycket att tillochmed mina öron blev knallröda. Kanske för att jag hoppas, inbillar mig och blandar ihop saker och ting

 

Imorse, eller inatt, (vet ej när ty jag blandar ihop tiden när jag semisover) började jag tänka sådär ologiskt, men hoppfullt. Fick bita mig i läppen, nypa mig i armen, ta en promenad, dunka hövvet i väggen för att komma tillbaka till normalt och adekvat och vettigt resonemang. Jag är så jävla orimlig. enbart för att jag hoppas och tror. Hoppas mest för att jag vill ha hämd.

 

Idag hade vi möte på jobbet. Chef 1 och Chef 2 berättade gladeligen om alla förmåner och bonusar an fick som sjuksköterska om man valde att stanna kvar, värvade hit nya systrar etc etc. Efter mötet kommer Chefen fram till mig och säger: "fast det här gå ju du miste o...".

 

1. som om jag inte visste det under tiden när ni berättade det.

2. kommer ändå få bätte lön, SUCKERS!!

 

Men jag kan inte låta bli att fundera på om jag borde ångra mig, vilket jag ibland gör. Funderar på om jag gjort rätt eller fel. Får en dunk i ryggen av Anders, som hyllar allt och alla som lämnar Ackis, det sjunkande skeppet. Tänker till igen och inser att ett jobbyte är inte hela världen. Att jag bara kommer bort en stund är bättre och viktigare. Frågan är bara hur bra itt kortsiktiga psyke pallar trycket. För jag är en idiot som inte tar med alla konsekvenser i beräkningen. Själva jobbytet är nog bra i slutändan. Det är ju bara det att jag trivs så bra. För bra. Det viktiga är egentligen det fyfsiska avståndet till Uppsala ett tag. Bara för att.

 

Även om det kommer kännas tomt och konstigt utan alla underbara människor som jag egentligen vill träffa jämt och varje dag.

 

Men jag behöver också vara lite tjejsur ett tag. Kanske lite utan anledning, men det är nog mest för att undvika en panikattack.

 

Imorrn ska jag äta våfflor och dricka skumpa till frukost. Klagar inte.

 

Väl mött