klyftigatankar

Jag mår skit och mår dåligt. Är stressad, nervös och har magsår. Det brister snart och kommer orsaka en massiv inre blödning. Känns skönt.
Ville inte gå och träna för att jag var trött, slut och död och hade egentligen inte tid. Gjorde det iallafall och ringde mamma på vägen hem. Jag grät hela vägen hem. På riktigt. Tappade rösten och tårarna rann nedför kinderna. Hela vägen hem.
Fortsatte gråta lite när vi pratat klart. Chris såg att jag var ledsen och muntrade upp mig genom att bjuda på ballerina-pepparkaka. (Han hetsade mig att äta halva paketet, så nu mår jag illa.)
Har hetsdruckit två liter te och läst igenom nästan hela ena artikeln, (nu har jag bara en kvar) så det börjar kanske kännas lite bättre. Men jag har fortfarande inget liv och jag vill mycket hellre vara hemma och göra roliga saker, viktigare saker, samt tentaplugga, än att dela piller till höftproteser i Enköping.. seriously

Dessutom har jag kommit på att mitt magsår nog kommer klara sig om jag totalt ändrar mina planer för julen. Jag ska bara ringa och gråta ut lite hos Carina imorgon så jag kan boka av 3 av 5 jobbpass under storhelgen. Hon blir nog alldeles säkert jätteglad. Eller så tycker hon synd om mig på riktigt och fixar och donar och gör så jag blir glad. Mina tårdrypande telefonsamtal brukar ju tydligen ha den effekten på folk. (Gud, vad det låter som att jag är sneaky och alltid tar till gråtande-tjej-kortet när jag vill ha något på mitt sätt. Obs. det är inte så jag brukar rulla, jag är egentligen jävligt kaxig. (!?))

Nu ska jag gå och gråta lite till innan jag ska åka till Enköping igen imorgon. HEJ LIVET!

Väl mött