klyftigatankar

Jag blir äcklad av mig själv. Jag är så trött på mig själv. Jag orkar inte med mig själv.
Jag orkar inte med livet. Är så jävla trött på det jävla praktiklivet.
Jag gör inget, vill inget, orkar inget, känner inget.
Träffar inga människor, samt går runt och är konstant trött.
Ska det vara såhär i resten av mitt liv?
Jag har inget liv, ty jag orkar inte ta tag i mig själv.
Får mer ångest av att jag inte orkar ta tag i alla überviktiga skolsaker som borde och bör göras. Pluggas, läsas, skrivas, et cetra, et cetra.
MEN JAG VILL INTE.

Vill hellre springa långt, långt bort tills benen går av. Skrika ut all min ångest i ett enda dygnslångt flogstavrål. (eller blir det då ett djäknevrål?)
Alternativt rulla in mig i täcket och långsamt svettas och kvävas till döds.

(Alltså, ångesten som man bara kan ha klockan halv sex, innan praktiken en novembermorgon)

Väl mött