klyftigatankar

Känner äntligen att jag börjar leva igen. Bakfyllan slog till, precis som alltid, exakt klockan fyra när vi sitter hela familjen på Åhlens och äter. Jag ligger och kvider i soffan medan familjen bara hånar. Jag ska aldrig mer va full. Aldrig någonsinn igen i hela mitt liv. (Obs. Lögn)

Funderar mest på hur jag kunde supa bort massor av hårnålar och varför jag tyckte att det var en fantastisk idé att sladda omkring med mina snubblande fyllefötter i en lerig skog. Varför skulle det vara ett bättre alternativ än att gå på vägen? Varför köpte jag en Tom & Jessy-påse på fyllan när det finns så himla mycket godare godis att fylle-/bakfyllekäka? Varför hade jag en spagattävling på stora torget? Och hur kunde jag inte ens märka att folk inte kom in och inte alls var med?
Allt är mycket oklart.
Det kanske var på grund av alla ovanstående anledningar, som min mamma ville komma och hämta mig mitt i natten. Idag undrade hon varför jag inte ringde. Till klockan tre hade hon väntat på att jag skulle ringa, sen gav hon upp och gick och la sig. Klokt beslut.

Och nu snöar det. Jävla äckelväder. Har precis kämpat mig hem på cykeln i snöstormen. Utan att se något. Jag behöver goggels. Det är sånt väder som inte ens går att befinna sig utomhus i. I samma stund som jag klev av tåget och såg hur mycket det snöade, insåg jag att jag hade glömt ta med mina skidor.

Ibland är livet jobbigt. Och imorgon måste jag gå upp 04.30 för att åka på prakke i Enköping. Bra tid att vakna.
Livet som sjuksköterskestudent

Väl mött