Just idag är jag glad.
Sontag. Vad göra?
Blev lite deppig och kände mig otroligt enam när jag igår kväll (lördag kväll kl 22.00) prominerade hem i min ensamhet. Genom hela den berusade studentstaden uppsala. Full av alkohol och festande människor. Jag prominerar nykter (kanske, eventuellt fortfarande lite bakfull), jävligt trött och misstänkt hepatit B och C-smittad efter en kväll på jöbbet. (Obs. arbetar inte som prostituerad eller sprutnarkoman. Arbetar på sjukhuset som en underbetald och överarbetande undersköterska. (okej, jag överdriver lite. absolut inte överarbetande))
Jag ringde min mamma för att prata lite, så som jag brukar då jag känner mig lite trumpen. Ingen svarar. Minns i en vag dimma att min mor ringde och väckte mig vansinnigt tidigt imorse. De var påväg bort. De skulle nånstans. Ringer min fars mobil och språkas lite med min mor. Jag frågar om det likom är okej att jag inte kommer hem över jul, ty jag vill jöbba. (Som underbetald och överarbetande undersköterska, hela jävla julen, för att kunna finansiera mitt studentliv och leverne och alla mina suspekta missbruk (choklad, popcorn och träningskort)) Hon sa att det var okej. "Klart du ska jöbba flicka! Det har jag gjort sååååå mååånga julaftnar i mitt liv". Jag får panik och känner hur jag blir mer och mer som min mor. (Bra? Dåligt? Jag sa ju senast igår att jag ville vara som min mor. Tror jag.) Varför tycker min mamma att det är okej att jag är spenderar julafton helt solokvist 20 mil bort från min familj och allt julgodis?
Känner mig ännnu mer deppig och nere nu, en mörk höstsöndag som denna. Har spenderat hela dagen utan att göra en endaste vettig grej. (okej, att äta är vettigt, men jag vet inte om fjorton ostmackor kvalar in i kategorin "vettigt ätande") Jag skulle ju sluta vara EMO. Det var ju grejen med dagen, med helgen. Sen kom jag på att jag måste läsa artiklar, och hela kroppen och hjärnan bara skriker ett enda långt NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJEEEEEEEEEEEEEEEEHHHHH!!!!!!! Så jag kopplar liksom bort och läser Metro Student istället. Och fascineras över Freddie, 23 år, som är professionell surfare och livsnjutare. Douche!
Fnissar åt honom, dricker te, löser korsord, sover middag, fejsbokkar, googlar tatueringsinspiration, läser lite om fantomsmärta, frossar i ostmackor, kollar tågtider, bygger upp en inre ångest över min smutsiga lägenhet och tomma kylskåp och enorma godissug samt minimala träningssug, väntar med spänning på greys anatomy om en timme, skickar mejl och ber om att få jobba på julafton, tar en ipren, spelar spel på telefonen, löser sudoku och låtsas mest om att tid och omvärld är något slags påhittat begrepp. Jag tittar ut genom fönstret och ser att det finns någonting där utanför. Folk som lever, förflyttar sig och gör saker, träffar människor. Men jag tror inte på den. Det som inte finns och händer i min lägenhet existerar inte. Det är min söndag.
Mest av allt vill jag ha godis. Men jag orkar likom inte klä på mig, leta fram några ensamma slantar, knyta skor och gå nerför trapporna. Även sträckan till kiosken på andra sidan vägen är för lång, 175 meter för lång. Och risken är alltförstor att jag möter människor som rastar hunden, är ute och springer, är på väg hem, på väg bort. Folk som har ett liv. Dessutom brukar killarna i kiosken kolla medlidsamt på mig när jag slänger fram en tjuga för att betala för min marabou chokladkaka på 200 gram som dom vet att jag kommer trycka i mig den alldeles för snabbt i min totala ensamhet. Allt det där gör mig ännu mer deppig.
Sa jag att jag skulle sluta vara EMO? Jag hoppar nog över den delen av mitt liv. Jag fortsätter gärna. Det värsta är att om jag bara skulle gå till friskis typ två små ynkliga dagar i rad så skulle jag må jättejättejättejättejättebra och fortsätta må jättebra i typ sju dagar. Och jag skulle göra vettiga saker och vara pigg. Men nu känns det om årets uppoffring och jag vill och orkar bara inte. Ingenting känn jobbigare än att ta på sig ett par tights och ett linne och gå 500 meter till friskis. INGET är värre.
Jag vill inte va med och leka längre. Läser vasaloppstidningen (ja, jag vet. Jag har en massa suspekta tidningar hemma. Förstår själv inte varför) och blir irriterad eftersom dom har gjort en lång lång, lista på vad som är bra med att träna. Och på varenda sida är det bilder på glada och hurtiga människor om ska åka hela vasaloppet på under 7 timmar. Jag river, sakta men metodiskt, tidningen i småbitar tills allt som finns kvar är en ica-kasse full med konfetti. Detta gör jag i ren protest mot livet som glad och hurtig och nyttig. (fast egentligen vill jag bara dit. Och det är så nära)
Bra dag, den där sontag.
Väl mött
Blev lite deppig och kände mig otroligt enam när jag igår kväll (lördag kväll kl 22.00) prominerade hem i min ensamhet. Genom hela den berusade studentstaden uppsala. Full av alkohol och festande människor. Jag prominerar nykter (kanske, eventuellt fortfarande lite bakfull), jävligt trött och misstänkt hepatit B och C-smittad efter en kväll på jöbbet. (Obs. arbetar inte som prostituerad eller sprutnarkoman. Arbetar på sjukhuset som en underbetald och överarbetande undersköterska. (okej, jag överdriver lite. absolut inte överarbetande))
Jag ringde min mamma för att prata lite, så som jag brukar då jag känner mig lite trumpen. Ingen svarar. Minns i en vag dimma att min mor ringde och väckte mig vansinnigt tidigt imorse. De var påväg bort. De skulle nånstans. Ringer min fars mobil och språkas lite med min mor. Jag frågar om det likom är okej att jag inte kommer hem över jul, ty jag vill jöbba. (Som underbetald och överarbetande undersköterska, hela jävla julen, för att kunna finansiera mitt studentliv och leverne och alla mina suspekta missbruk (choklad, popcorn och träningskort)) Hon sa att det var okej. "Klart du ska jöbba flicka! Det har jag gjort sååååå mååånga julaftnar i mitt liv". Jag får panik och känner hur jag blir mer och mer som min mor. (Bra? Dåligt? Jag sa ju senast igår att jag ville vara som min mor. Tror jag.) Varför tycker min mamma att det är okej att jag är spenderar julafton helt solokvist 20 mil bort från min familj och allt julgodis?
Känner mig ännnu mer deppig och nere nu, en mörk höstsöndag som denna. Har spenderat hela dagen utan att göra en endaste vettig grej. (okej, att äta är vettigt, men jag vet inte om fjorton ostmackor kvalar in i kategorin "vettigt ätande") Jag skulle ju sluta vara EMO. Det var ju grejen med dagen, med helgen. Sen kom jag på att jag måste läsa artiklar, och hela kroppen och hjärnan bara skriker ett enda långt NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJEEEEEEEEEEEEEEEEHHHHH!!!!!!! Så jag kopplar liksom bort och läser Metro Student istället. Och fascineras över Freddie, 23 år, som är professionell surfare och livsnjutare. Douche!
Fnissar åt honom, dricker te, löser korsord, sover middag, fejsbokkar, googlar tatueringsinspiration, läser lite om fantomsmärta, frossar i ostmackor, kollar tågtider, bygger upp en inre ångest över min smutsiga lägenhet och tomma kylskåp och enorma godissug samt minimala träningssug, väntar med spänning på greys anatomy om en timme, skickar mejl och ber om att få jobba på julafton, tar en ipren, spelar spel på telefonen, löser sudoku och låtsas mest om att tid och omvärld är något slags påhittat begrepp. Jag tittar ut genom fönstret och ser att det finns någonting där utanför. Folk som lever, förflyttar sig och gör saker, träffar människor. Men jag tror inte på den. Det som inte finns och händer i min lägenhet existerar inte. Det är min söndag.
Mest av allt vill jag ha godis. Men jag orkar likom inte klä på mig, leta fram några ensamma slantar, knyta skor och gå nerför trapporna. Även sträckan till kiosken på andra sidan vägen är för lång, 175 meter för lång. Och risken är alltförstor att jag möter människor som rastar hunden, är ute och springer, är på väg hem, på väg bort. Folk som har ett liv. Dessutom brukar killarna i kiosken kolla medlidsamt på mig när jag slänger fram en tjuga för att betala för min marabou chokladkaka på 200 gram som dom vet att jag kommer trycka i mig den alldeles för snabbt i min totala ensamhet. Allt det där gör mig ännu mer deppig.
Sa jag att jag skulle sluta vara EMO? Jag hoppar nog över den delen av mitt liv. Jag fortsätter gärna. Det värsta är att om jag bara skulle gå till friskis typ två små ynkliga dagar i rad så skulle jag må jättejättejättejättejättebra och fortsätta må jättebra i typ sju dagar. Och jag skulle göra vettiga saker och vara pigg. Men nu känns det om årets uppoffring och jag vill och orkar bara inte. Ingenting känn jobbigare än att ta på sig ett par tights och ett linne och gå 500 meter till friskis. INGET är värre.
Jag vill inte va med och leka längre. Läser vasaloppstidningen (ja, jag vet. Jag har en massa suspekta tidningar hemma. Förstår själv inte varför) och blir irriterad eftersom dom har gjort en lång lång, lista på vad som är bra med att träna. Och på varenda sida är det bilder på glada och hurtiga människor om ska åka hela vasaloppet på under 7 timmar. Jag river, sakta men metodiskt, tidningen i småbitar tills allt som finns kvar är en ica-kasse full med konfetti. Detta gör jag i ren protest mot livet som glad och hurtig och nyttig. (fast egentligen vill jag bara dit. Och det är så nära)
Bra dag, den där sontag.
Väl mött
Kommentarer
Trackback
