klyftigatankar

Ewa är världens bästa handledare.
Hon kallar mig för kandidaten. ("Nu svär hon också, kandidaten. hehe") Låter mycket, mycket bättre än när handledarna kallar en för elev. Låter som man är typ femton år och inte kan nåt. Kandidat är lite mer: Vuxen människa. Kan själv.
Ewa är så himla bra. Hon får mig att känna mig duktig. Och hon tvingar mig att prata i telefon. Hon ger mig tid att misslyckas med PVK på PVK, men får det ändå att låta som att jag är bra och kan. Även om jag lyckas ha sönder sprutan med antibiotika i. Med min klumpighet kommer jag ju starkt att bidra till resistensutvecklingen. Förlåt världen.
Ewa är bäst. Hon låter mig ta plats och prata och rapportera och dokumentera. Hon får mig faktiskt att tro att jag någongång kanske kan lyckas klara av att jobba självständigt som sjuksköterska. Kanske. Fast bara om hon står bakom med en varm hand på min axel.
Dessutom är hon ganska kaxig också. Fast trevlig på samma gång. Det är så jag riktigt längtar efter att få gå upp klockan 05.15 imorgon.

Väl mött