klyftigatankar

Ibland får jag sånna panikångest attacker. Idag höll jag på att få en, bara för en liten deja vú. Det är ju skittöntigt. Jag cyklade ut mot IKEA och känner hur pulsen går upp, jag börjar kallsvettas och ögonen bler tårfyllda. Precis som förra gången. Som tur är så är jag inte lika töntig längre. Den gången var jag verkligen jättetöntig. Gud, vilken ångest jag hade då. När jag bara ville hem, bort från Uppsala. Och nu vill jag inte härifrån. Tänk om jag hade gett upp, tänk om jag hade flyttat hem. Jag grät jämt då, för minsta lilla, hela tiden. Rätt skönt dock, som vi diskuterade häromdagen. Det är så sjukt skönt att gråta. Jag borde göra det snart. Det var ett tag sen jag tokgrät.

väl mött