klyftigatankar

Har jag någon gång berättat hur mycket jag hatar min kropp ibland? (Ok, egentligen har jag en killer body. Det är mer den psykiska kroppen jag talar om, främst mitt melatonin)
Idag vaknar jag till. Det är sådär halvmörkt ute. Jag tänker: Noooooo! Det är dåååligt väder, en massa moln. Jag vill ju ha SOL!
Jag ligger och vrider lite på mig, funderar varför inte väckarklockan har ringt och varför jag inte har telefonen vid sängen så jag kan kolla vad klockan är. Suck. Jag blundar och låtsas sova (det är ett jättebra knep för att få väckarklockan att ringa, tro mig).
Jag slår stället på TVn och kollar vad klockan är. Den är 04.49!!!
Vad är jag för pucko som vaknar så okristligt tidigt utan att kunna somna om?!
Jag zappar runt på världens sämsta kanaler. Sedan ger jag upp. Jag kommer inte kunna somna.
Istället plockar jag fram alla sångböckerna och datorn. Nu har jag pillrat ner en helkväll med sånger. Det här kommer ju bli en kanonkväll. Jag får välja alla melodierna, vilket passar mig utmärkt, för jag väljer bara mina favvisar! Hihi. Nu ska här bara ordnas en dejt med toastmastern och diverse andra engagerade så de får godkänna mitt val. (vilket de självklart kommer göra eftersom det är en kickass repertoar)

Nu har solen iallafall gått upp och det ser ut att vara kanooonväder. I like!
Snart ska jag bege mig ut på en härlig morgonpromenad, för att sedan stänga in mig i disken på IKEA.

Väl mött!