klyftigatankar

Världens skönaste kväll igår. Så himla mysigt och trevligt och jättebra! Popcorn och pinnar och drinkar och jordgubbar och lime. Alldeles fantastiskt skitbra!

Majsan har berättat om sina planer för fredagens preklin. Hon har en sjukt bra utstyrsel. Jag med. Vi kommer va så jäkla snygga. Dessutom ska vi ladda upp från typ klockan tolv, så det kan ju inte bli annat än bra. waaaaahhh!
Jag måste bara få tag på en kjol. Och dessutom sätta mig och sy en massa. Måste få tag på en symaskin. Det blir nog bra..

Vaknade i morse (typ nyss) och låg i sängen och funderade en stund. Tänkte på den trevliga gårdagskvällen (vilken var anledningen till att det såg ut som att rummet roterade en aning...) och då slog det mig.
Ammen-alltså-vafan-komigen-varför-gjorde-vi-sådär-hur-tänkte-jag-varför-gick-jag-med-på-det-och-tyckte-att-det-var-en-bra-ide?!?!
Going back to fourteen.
Alltså, måndag. Jag kommer ihåg att jag igår tyckte att det var en jätterolig idé, men egentligen tycker jag inte alls det. Och på sjukhuset dessutom. Det blir ju jätte-jätte-jätte awkward. Det är som upplagt för att jag ska bli nervös och sitta och rodna en massa, massa. (OBS! Jag vill inte rodna, inte alls. Det är bara något som sker när jag skäms och tycker att något är jobbigt och obehagligt.)
Men tydligen är det bestämt. Jag får väl gömma mig inne på någon sal. Låtsas om att jag inte är jag. Följa med på någon undersökning precis där, den tiden. Jag vet inte. Risken finns att det kommer bli en repris av i somras. För då var kinderna varma oh röda, den där dagen på jobbet. Och då smet jag, in långt bort, längst in i personalmatsalen. Det funkade rätt bra som försvarsmekanism..
Posttraumatisk stress som jag vill kalla det...

Väl mött