klyftigatankar

Sitter på jobbet. Läser tidiningen. Sidan där det står om dom som fyller arton.
Jag blir lite smått illamående.
Deras intressen, deras tankar om framtiden. Vad dom ska ta med sig till en öde ö.
Dom är, alla tre pojkarna, arton år och bor i varsinn liten by i dalarna. Ser likadana ut och har samma intressen. Skoter. Jaga. Fiska. Bilar. En av killarna ska ha fru och 5-6 barn om tio år. Då är han 28!! Han kommer att få ligga i (bokstavligt talat), och lycka till med att hitta tjejen som ställer upp på att börja vara barnmaskin vid typ 19 års ålder.
Hej älskling, du har äran att bli min vackra fru. Nu vill jag att du inte ska göra ett skit förutom att gå runt hemma och ständigt vara gravid eller nyförlöst. Låter inte det som en fantastisk idé?
Nej.
Man får välja tre saker att ta med till en öde ö. Man får välja exakt vad man vill, av allt i hela världen. Killen älskar jakt, så han tar med sig ett gevär. Hela jag suckar. Sitt gevär och sin flickvän typ. Oj, va skoj dom ska ha. (okej, det är väl egentligen en asbra idé så man typ kan skjuta vilda djur och få käk. Men jag är på ett irriterat humör)
Den tredje killen åker bara skoter hela dagarna, så han är glad att det är vinter.
Dom är så jävla dalarna, it makes me sick!
Framför allt så ser dom dalarna ut, med ful keps och kedja runt halsen, och moppefjunet. Och jag kan höra deras dalmål genom trycksvärtan.
Jag kanske har för mycket fördomar bara. Eller så är det bara så att jag har så fruktansvärt svårt för dalarna. Inte minst dialekten. Småstäder. Folk som bott här i femtioelva generationer. Folk som är ihop med sina kusiner. Folk... Som på film. Från en småstad.
Mår illa av mig själv. De senaste två dagarna har det varit extremt. Har bara varit hemma hos patienten. Hans anhöriga, den andra assistenten, sjuksköterskorna, sjukgymnasten. Alla pratar så fruktansvärt mycket dalmål.
Den andra assistenten är definitionen av dalarna. Det där jag hoppades att aldrig uppleva igen. Efter en kvart orkar jag inte med honom mer. Inte en sekund till. Men jag är en trevlig prick, så jag samtalar, skrattar och håller med. Och Pratar Dalmål även jag.
Så fort jag stänger dörren när jag kommer ut är jag mig själv igen.
Ringer Martin och pratar precis som vanligt.
Jag måste härifrån.
Jag har kommit på varför. För att jag höll på att bli sådär. Jag blev nästan sådär som jag hatar att folk i småstäder är. Har alltid föraktat detta beteende, men jag tror att jag börjar inse att jag har varit där själv. Nåt så fruktansvärt. Jag hittade ut. Inser det först nu. Fan vad jag höll på att bli en sån.
Ibland har man tur.
Snart dags för hemfärd.

Ska bara fira min fina mormor, med presenter och god mat och vin och choklad och morbror med fru. Sen är det imorgon och då är jag tillbaka igen.
Tillbaka där folk är folk och beter sig som folk.
För det gör dom inte här, av någon märklig anledning.

Gör ett sista ryck med etiken nu. Mammas dator är trots allt lite bättre än min.

Imorrn - god mat, trevligt sällskap, massor av vin och massor av skratt. Då ska jag njuta!

Väl mött