klyftigatankar

Åh, Joakim, min vän. Har inte pratat med honom på hurlängesomhelst! Och så ringer jag. Så berättar han om hur duktig han är. Så fantastiskt modig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Han är så vis min vän. Jag förundras över att han faktiskt gör sånt där. Sånt som man enbart gör i fantasin. Sånt som man liksom är alldeles för mesig för att göra. Tror dock inte att jag varit med om ett sådant scenario. Men hade jag varit det hade jag nog inte gjort som Jocke. Jag hade nog bara ignorerat det. Fan vad stolt jag blir!
Sen pratar vi lite om allt i största allmänhet. Det är mycket som händer på all den tid som går mellan gångerna jag åker hem.

Och Lotta är hemma igen. Jag kommer knappt hinna träffa henne innan jul. That sucks. Jävla praktik, ivägen för allt! Eller framförallt alla jävla skituppgifter. Och vi som måste köpa biljetter kom jag på, försent. Efter att vi hade pratat. Men det får vi fixa imorrn. Dom bör ju inte ta slut på fem röda, eller?

Alltså, jag undrar vad fan det är som är mitt problem. Det är som att någon vill jävlas med mig!
Inte OK.


Väl mött.