klyftigatankar

Det är precis sånt här som jag inte pallar. Det ger mig magsår och ångest och jag vill bara hem. För det här är sånt jag inte fixar. Jag väljer att inte låtsas om det. Som att det inte finns. Som ett svart hål. Ta bort det, ta bort det, ta bort det.
Och nu ligger jag här med sura uppstötningar och är sugen på kladdkaka. Dålig kombination.
För att jag tänker för mycket. För att jag är konstig. För att..

Min lillasyster är en klok själ. Det är hon verkligen (hon brås ju på storasyster). Ibland tycker hon precis som jag också, utan att jag ens behöver säga vad jag tycker så säger hon det. Rakt ut bara. Hon förstår mig så himla bra, och jag förstår henne. Fast det tror jag inte att hon fattar att jag gör. För hon tror att jag tänker jätteannorlunda jämfört med henne. Fast det gör jag nog inte. Inte om det mesta iallafall.
Vi är så lika hon och jag. Jag tycker om det. Fast jag stör mig på att hon inte fattar vissa saker. Men jag tror att hon kommer på det sen. Hon är ännu så ung, den lilla flickan! Hela livet framför sig!
Malin sa det där som jag alltid går runt och tänker:
"..som att hon rättar till dina misstag.."
Ja, precis. Min syster är den bättre versionen av mig själv. Smartare än mig och längre än mig och passar bra i långt hår och är bara allmänt bättre liksom. Fast jag föredrar att se på saken från andra perspektiv. Annars hade jag ju gått runt och blivit deprimerad på riktigt ju.

Magsår, magsår, magsår.
Ångest, ångest, ångest.
Egentligen fattar jag inte varför jag ens bryr mig. Varför jag ens tänker på det.

Jag vill åka snöbräda.

Har idag överträffat migsjälv och inhandlat två randiga tröjor. Men dom va fina och passade jättebra på mig, så jag är nöjd.

Väl mött