klyftigatankar

Idag lyckades jag, för ovanlighetens skull, skära sönder ena fingret. Som ett enormt papercut, fast på en stor tjock plastbit. Det var blod överallt. Jag ryser i hela kroppen när jag tänker på hur det kändes. Varför är jag född med tjugofem tummar i mitten av mina fjorton vänsterhänder? Inte helt rättvist. Jag har på tok för många ärr på kroppen. Dessa är alla ett bevis på att jag inte borde hanskas med något som inte är försett med ludd, vadd, har säkerhetsnät/-lina, madrass att landa på och totalt omöjliga att skada sig på. Allt som ger upphov till smärta, blåmärken, bulor och blodutgjutelse verkar ha en förkärlek för mig.

Jag har kommit fram till att det är måndag alldeles för ofta. De återkommer med för hög frekvens och med för hög intensitet. Lördagar borde utgöra majoriteten av veckans dagar. Eller kanske fredagar. Det är valfritt. Det jag menar är att variationen mellan helg och vardag inte behöver vara just varierande. Vardagen kan komma lite sådär ibland.
Jag funderar en aning på vart min motivation och energi har tagit vägen. Den är som bortblåst.

Imorgon är det iallafall inte måndag längre och jag har sovmorgon. Jag borde försöka sova nu en stund.

Väl mött.