klyftigatankar

Varje gång jag kliver av tåget i uppsala får jag en klump i magen. En oro som vägrar släppa. Klumpen växer och växer ju mer jag närmar mig havet av cyklar utanför stationen. Jag försöker dra mig till minnes var jag placerade cykeln. Var det vid det där trädet? För det var ett träd. Det minns jag. Jag går bland raderna av cyklar som har blivit översnöade till oigenkänliga. Alla cyklar är vita, täckta av snö. Var är mina pärla? Jag ser en rad där cyklarna står lite glesare, där står en cykel som inte är fullt lika översnöad som de andra. Dn har ett lås som hänger från pakethållaren. Där är min pärla. Där står den. Den är kvar även denna gång. Jag andas ut, låser upp cykeln och åker hem. Lättad.
Detta är cykellycka i uppsala - att inte få cykel stulen vid tågstationen under helgen.

Väl mött