klyftigatankar

Jag är ung. Väldigt ung enligt vissa. Ung, naiv och ovetande om vad livet har att erbjuda. Jag är blott tjugo år, snart tjugoett. Vad vet jag om livet? Hur ska jag kunna veta vad jag vill? Min ångest just nu är fruktansvärd. Jag förstår inte varför jag inte fortsatte på det spår jag höll på med i våras. Då hade jag ju faktiskt suttit på apotekarprogrammet nu - en färsk T1a! Och det hade ju varit rätt förträffligt. Eller hur? För nu när jag tänker efter så tror jag ändå att det hade varit en riktigt, riktigt intressant utbildning. Verkligen. Jag vet faktiskt inte hur jag ska göra. Om jag ska försöka ta mig in där på något sätt. Det skulle kanske kunna gå. Antingen skulle jag kunna lägga ner det jag håller på med nu, skaffa ett jobb och jobba fram till nästa vår och då läsa matte D, kemi B och fysik B. Sen till hösten 2011 söka in på apotekare, för att sedan vara färdigutbildad lagom till våren 2016. Skulle jag orka det? Skulle jag vilja det? Skulle jag komma in med det nya jävla systemet dom har kommit på? Grejen är väl den att nu har jag liksom påbörjat och ställt in mig på det här. så då vill jag inte bara börja om. Det skulle bli som ett steg bakåt, fast egentligen inte.
Frågan är väl egentligen om jag skulle trivas med att jobba som sjuksköterska, om jag verkligen vill det. Är det något jag vill göra resten av livet, i ungefär 45 år? Fast där kan jag ju åka med läkare utan gränser och hjälpa de fattiga barnen i afrika. Och jag kan göra som min mor. Jag kanske bara ska härda ut helt enkelt. Det är bara det att ju mer jag tänker på det desto mer osäker blir jag, och ju mer jag kikar på apotekatutbildningen desto mer sugen blir jag.
Sånt här får mig att vilja lägga mig i fosterställning i sängen och apatiskt blicka ut i tomma intet.
Ge mig inspiration och motivation, tack!
Imorgon kanske, kanske.

Väl mött