klyftigatankar

Idag har jag åter igen störtat på skidorna. Denna gång resulterade nedförsbacken i att jag landade i en snöhög. Snö innanför jackan och blåmärke över hela knät. Inte dagens bästa direkt. Men skam den som ger sig. Det var bara att resa på sig och skida runt ett varv till. Så lätt får man ju inte ge upp. Dock kände jag efter ungefär fyra sekunder att snön som hade landat i mitt ansikte, och sedan smält till vatten, nu hade frysit till is. Hela ansiktet blev kallt och stelt. Kyligt.

Igår diskuterade jag och martina framtiden och nutiden. Jag är fortfarnade helt fram och tillbaka med vad jag vill. Hon säger att jag stressar för mycket och har haft för bråttom. Och ja, det har jag faktiskt. Hur ska man kunna veta vad man vill? Varför är inte jag en sån som alltid, ända sen jag var liten, har vetat vad jag vill bli? Varför måste jag vara tjejen med beslutsångest? Som inte ens kan välja om jag ska ha svarta eller vita strumpor. Jag tror jag kör på på det här iallafall. Det känns liksom så meningslöst om jag påbörjar något som jag inte avslutar. jag vet att jag är smått dum i huvet ibland. Men vad vore livet utan chansningar?

Väl mött.