klyftigatankar

Jag förstår inte hur jag kan fortsätta att förvåna mig själv? Borde inte jag lärt känna mig själv tillräckligt väl vid det här laget? Borde jag inte förstå att jag alltid kommer att göra mig själv besviken om och om och om igen? Varför är jag så dryg, knäpp, korkad och dumihuvet?
Jag förväntar mig att allt kommer att förändras snart. Att jag ska skärpa till mig, precis som jag alltid tror. Hah, jag är så lättlurad. Jag vet tillexempel att jag inte kommer gå upp tidigt och plugga imorrn. Dock jag intalar mig fortfarande att jag kommer göra det. Ibland funderar jag helt seriöst på om jag har någon typ av personlighetsklyvning. Det skulle kanske kunna förklara ett och annat. Det skulle defenitift inte förvåna mig det minsta.
Jag borde verkligen skärpa mig lite. Men nu är det natt igen, och jag kommer inte kunna sova än på några timmar, så det är ju tur att det är CSI snart.

En sista besvikelse från mig själv. Jag är klar med boken nu. Risken är stor att jag köper nästa imorgon och att den är slut redan på onsdag kväll. Det känns som att jag är otrogen mot min anatomibok. Inte bara otrogen. Jag har ignorerat våran bröllopsdag, försummat våra gemensamma barn, skyltat öppen med mitt vänsterprasslande och talat om för min stackars anatomibok att han aldrig kommer kunna ge mig det jag vill ha. Jag skrattar min anatomibok i ansiktet när han gråter, bönar och ber om att få mig tillbaka. Det är över, jag har hittat någon annan. Som jag älskar otroligt passionerat!

Väl mött.