klyftigatankar

Cykeltur in till stan på lillans cykel. Det var inte det lättaste. Hur kan hon som är så lång ha sadeln så långt ner? I don't get it. Otroligt nostalgiskt hela vägen. Dock kunde jag inte låta bli att bli fruktansvärt irriterad när jag cyklade och filosoferade. Det finns människor jag inte förstår mig på. Människor som bara förstör sådant som är bra. Människor som är parasiter. USCH! Jag saknar det som är bra, roligt, enkelt härligt, vanligt, tryggt och bra. Jag vill ha tillbaks lite av det som var. Men människan har förstört allt.

Efter en snabb lunch blev det en toklång fika med Zara vilket var helt underbart. Massa prat om massa gammalt och massor av prat om plugg, tåkiga kurser, roliga kurser, knäppa människor, underbara människor och allt och inget. Helt underbart skönt. TACK Zara!

Nu försöker jag bestämma mig för hur jag ska göra med min festivalsommar. Beslutsångest och jobbångest.

Väl mött.