klyftigatankar

Jag inbillar mig själv att allt går åt rätt håll. Det är bra. Om jag sedan märker att jag hade fel är det försent att göra något åt det.
Som Maja säger: "Det är aldrig för sent att ge upp"
Det är mitt nya motto. På heltid.

Frågan är varför jag alltid ska vara fast i gamla minnen och sakna saker jag egentligen inte saknar. Och hoppas på saker jag egenteligen inte alls hoppas på. Konklusion: Jag är knäpp.

Pluspoäng: Jag har lyckats förstå mig på tekniken på skolan, jag kan numer skriva ut saker. überbra!

Väl mött