klyftigatankar

Har av någon märklig anledning haft jättejätteångest de senaste dagarna över yttepytte småsaker. Jag förstår inte riktigt varför.
Det märkligaste är att en av anledningarna till min megaångest tror jag är en dröm jag hade. Ytterst märkligt.

Har dessutom ångest över min framtida yrkeskarriär. Det känns som att jag inte kan någonting. Och snart, innan jul, ska jag ha ansvar över två egna patienter, jag ska ronda själv, dokumentera i cosmic.
Hur ska detta sluta?
Hur många människor kommer jag indirekt att beröva livet under mina kommande år som sjuksköterska?
Hur orkar folk jobba med sjuka, sköra människor?

Så himla bra att jag äntligen kommit fram till att jag verkligen vill bli sjuksköterska, och så blir jag bara jättenojig att jag inte kommer klara det...

Väl mött