klyftigatankar

Hittills denna vecka är jag faktiskt jäkligt nöjd med mitt BL-projekt. I måndags var jag och lotta ute och gick stavgång i regnet. Mycket bra. Tisdag: jättehurtig tjej sprang elljusspåret ungefär 1½ varv. en sträcka på ca 6 km, kanske. (min extra x-kromosom gör att jag saknar den där manliga förmågan att uppskatta avstånd väldigt precist, sådär som bara män kan.) Efter detta misstänker jag dock att min latenta benhinneinflammation är liksom jätteredo att hoppa upp och leva loppan igen. Skräcken! Inte nu, inte nu! Jag måste ju träna inför lidingöloppet och framförallt måste jag ju springa lidingöloppet utan att gråta halva vägen. Onsdag: utnyttjar den sista månaden av mitt gymkort och gymmar järnet på Nautilus, samtidigt som jag lyssnar till Alcazar-Andreas Lundstedt och Björn af Kleen i deras respektive Sommar i P1, ytterst mysigt. Tosdag: Jag och min bror bankar skiten ur varandra under de svettigaste 75 minutrarna du kan tänka dig. Träningsvärken imorgon kommer inte vara nådig. Och vi har redan planerat in ett nytt pass på söndag. gaaahdouchh!
Dock vet jag med mig att det där med matrestriktionerna som vi lade upp inte har varit min starka sida. Min bror bakade en smarrig morotskaka häromdagen som ropade på mig från kylskåpet. Men jag får nog mer skamkänslor nu. Är det positivt? Och dessutom känner jag mer att jag faktiskt tänker på vad jag tänker äta och inte äta och faktiskt säger till mig själv "Är du verkligen hunrig? Erkänn att du kommer må illa om du äter den där, för du vet själv att du äter inte en, du äter minst fem. Drick en kopp te istället!"
Och jag nästan frossar i dadlar! Det är ju så gott. Hur kan människor leva utan dadlar? Det är den största frågan av dom alla...

Balans

Väl mött