klyftigatankar

Tänkte gå och lägga mig igårkväll. Lade mig i sängen, lugn och harmonisk, läste en stund i min kvällslektyr (som var en roman och inte en bok full med smaskiga bilder på äckliga sår). Lade efter ett tag ifrån mig boken, ställde väckarklockan på ringning i rimlig tid.
Halv tolv kollade jag på klockan en sista gång, somnade nog rätt så påengång sen.
Drömmer som vanligt att jag blir jagad av en galen brud som försöker hitta mig och döda mig. Jag gömmer mig i något slags övergivet gammalt hus. Låser dörren med femton lås och en sån där kedja. Dock är det ett stort fönster bredvid dörren så att jag ser ner i trappen som leder upp till huset (och där står jag i tron om att jag ska se henne men hon inte se mig). Jag ser att hon kommer upp där. Redo att ta sig in och hugga mig sönder och samman med den absurt enorma kniven hon har i handen. Det är tydligen någon mer med mig i huset. Fast jag vet inte om jag vågar lita på denne någon till fullo. För jag gömmer mig för båda två. Precis när galningen med kniven lyckas ta sig in i huset (trots mina femton lås och idiotkedja) vaknar jag med ett ryck.

Det är fortfarande mörkt ute, så det är inte morgon och dags att gå upp än. Och fruktansvärt kissnödig blev jag också. (så rädd så jag nästan kissar på mig, höhö)
Ser genom dörren att Olov inte släckt lampan ute i hallen. Har jag sovit så kort? Är han fortfarande vaken?
Jag vill gå på toa. Men är klockan fyra, eller där i kring, vägrar jag gå upp. Jag har en gräns. Dessutom har jag monster under sängen som kan ta tag i mina fötter, när jag ställer mig upp, dra in mig under sängen och sen fastnar man där. I ett mörkt och enamt ingenmansland, dömd att kidnappa någon annan stackare som sätter ner fötterna vid fel tillfälle. Det är ju självklart! Fattar inte folk vilken risk de tar när de sätter ner fötterna bredvid sängen nattetid? Vem som helst, eller VAD som helst kan ju ligga där under och lura.
Jag kollar på klockan och den är halv två. Det är lugnt. Jag kan, nästan helt utan oro och hjärtklappning, hoppa upp ur sängen och småspringa de 3-4 metrarna till toaletten. Och jag måste erkänna att lamporna i hallen gör det lite lättare. Värre blir det påvägen tillbaka då jag måste släcka dom. Det är nog bäst att jag först tar mig tillbaka till mitt rum, tänder lampan där och efter det går ut i hallen och släcker lampan där.
Väl tillbaka under täcket börjar hjärtat återgå till normal rytm. Fötter och armar är i säkert förvar under det varma täcket och jag kan återgå till sömnens förtrollande värld. Förhoppningsvis utan galningar med kniv...

-Hej, jag heter Kerstin, är 21 år och mörkrädd.
-HEJ KERSTIN!

Väl mött