klyftigatankar

Mami, Papi och Strumpis var här idag. Jobbade, men hann träffa dom en stund. Blev bjuden på middag. Perfekt efter en dag på jobbet.
Katastrof!
Vi kommer inte att få ha kvar vår fantastiska jobbförmån. Detta betyder att jag har fram till 23e oktober på mig att träna satan på nautilus, för sen är det slut. Simma, gymma, boxas och spinna så mycket det bara går. Sen får jag finansiera det där själv. Men det ska nog gå vägen. Back to my beloved Friskis!
Hann med lite kulturnatt med ekebygänget! kom inte in på vårat beloved Orvars, så vi fick hänga på Eko-caféts uteservering, men det var mycket mysigt och trevligt det med. Var på kortfilmskavalkad, men höll på att somna. Man blir trött av att jobba.
På vägen hem var ja tvungen att gå, eftersom min cykel stod hemma, utanför dörren, och jag var på stan... Och tänka sig, där gick jag och tänkte på saker som inte alls kändes som jag. Jag kom på saker, såg dom med nya ögon (som man brukar säga), jag tänkte utanför lådan. Nej, egentligen var det bara ett minne som dök upp och jag såg det med ens mycket klarare. En annan sak jag upptäckte var att jag gick runt där och var lite smårädd för första gången i mitt liv. Jag har aldrig någonsinn varit rädd när jag varit på väg hem från vänner, eller krogen eller vad som helst. Trots allt man hört, och alla gånger folk skrämt upp en, helt i onödan. Jag har varit immun mot dessa faror. Trots mörka skogsvägar och dunkla tunnlar man passerat då medn vinglat hem genom natten. Men inatt tror jag att jag förförsta gången upplevde någon slags rädsla, även om den var mycket, mycket svag tyckte jag att den fanns där nere någonstans, i djupet av mina tankar och känslor
Jag misstänker starkt att det beror på att jag för en gångs skull gick hem istället för att cykla eller åka buss. Det kändes onaturligt på något sätt. Ovant helt enkelt.
Nej. Jag kommer inte fortsätta vara rädd. Det är inte min stil.
Dum. Naiv. Orädd Det är mitt måtto!

Väl mött