klyftigatankar

Efter tre och en halv timme på VG's träbänkar skriker jag bokstavligt talat efter lite citodon. Det gör så ont att jag vill dö. Lite citodon bara, ska det vara så svårt? Sandra hade sobril. "Det tar bort allt" Tackade nej och gick hem istället. Kul tjej. Ångrar mig nu.
Bör ju gå till nån läkare som kan hitta felet, ge mig citodon och operera bort allt som är fel.
Ringde mamma på vägen för att få lite bekräftelse och sympati. Men hon var på fest. Hur ofta händer det?
Uppmanade henne att dricka mer vin och la på. Kände att jag gjorde min plikt som God Dotter. Kvinnan måste få dricka vin och ha kul utan att hennes dotter ständigt ska ringa och beklaga sig. Hon bör ju iochförsig kunna fixa citodon åt mig. Jag är hundra procent säker på att det skulle hjälpa.
Dricker te utan mjölk och äter julgodis som substitut för en terapisession med min mor.
Gör en Hanna och spiller ut halva tekoppen över handen. Nu är den röd och öm och svullen.

Det är så himla synd om mig just nu. När är det inte det?

Väl mött.