klyftigatankar

Gick runt med panikångest hela dagen. Ville mest bara krypa in i min tröja och min sjal och gömma mig för omvärlden. Gick på spinning och blev glad. Tänkte inte på nånting alls. I 45 minuter. Klev av cykeln och den där känslan kom tillbaka igen. Som att nån har tagit en elvisp och vispat om i huvudet. Som att nån som väger tvåhundrakilo står på mitt bröst. Med fotbollsskor. Något som kryper i benen som kommer komma upp till min hjärna och äta sig in. Som en spindel. Exakt så känns det.
Hade jag inte varit träningsnarkoman hade jag nog krävt en hel del sobril. och citalopram. Eller så hade jag bara varit tjock.

Ska duscha och göra mig fräch och anständig och gå på middagsdejt med Johanna för att lindra min ångest. Mycket bra.

Väl mött!