klyftigatankar

Johanna och Em kom hit och pluggade. Och jag blir bara så jävla rastlös, trött och oengagerad så fort vi ska sätta igång och diskutera och konferera om vad som händer i kroppen vid trauma, vad man ska göra och inte göra och vem man ska hjälpa först.
Jag vill inte, kan inte, och tycker inte om det.
Vill inte alls skriva den här tentan. Vill inte plugga mer, för jag tar inte in nåt mer. Känns som att det får bära eller brista. Det jag redan kan, det kan jag. Och det jag inte kan kommer jag inte lära mig, vill inte lära mig.
Vill inte lära mig att prioritera på en skadeplats, för jag ska inte jobba på ambulansen, så jag tänker inte behöva välja vem som ska leva och vem som ska dö. Kommer alltid arbeta på ett sjukhus, på en iva-avdelning, där patienten hela tiden är uppkopplad och det finns hur mycket personal och grejor som helst. Så vill jag ha det.

Blev rastlös och vi gav upp rätt tidigt. Gick ut i solen (som gick ner samma sekund jag kom ut) och efter min promenad som skulle rensa hjärnan från allt rövpluggande, kände jag mig bara mer perplex och knäpp. (Fast jag blev glad för jag gick på ställen där jag inte gått förut, och det var fint. Och jag såg en pojk som såg ut som Nils Karlson Pyssling. Sött) Man vet inte längre vad man ska tycka och tänka. En (något för lång) powernap, ett skivstångspass, 15 mackor och terapisamtal med emelie och maja. Sen så känns det lite bättre.

Det enda är att det är en till dag av rövpluggande innan rövtentan är över.
Jag längtar till torsdag kväll. Längtar till stockholm och ingen ångest whatsoever. Bara Nora, vin och golvhäng.

Dessutom inser jag faktiskt att jag verkligen, verkligen borde ta kontakt med någon slags riktig sjukgymnast, eller en idrottsskadeläkare eller vadsomhelst. Pallar inte att konstant ha ont och typ gråta varje gång jag försöker röra mig. Varför har jag coxartros och ledförslitningar vid 22 års ålder? Varför har jag idrottsskador när jag blott är en simpel motionär?

Ska nog lägga mig i sängen och tröstshoppa på cdon.

Väl mött