klyftigatankar

Ibland känner jag mig som världens mest tragiska människa. Som just i exakt detta nu. Ligger i sängen. Ska gå upp om alldeles för få timmar. Är egentligen jättejättetrött eftersom jag gick upp sådär löjligt tidigt imorse. Ändå ligger jag och hoppas att det ska hända nåt kul. För det brukar ju dyka upp så otroligt många spexiga events såhär halv elva på en onsdagkväll när man ska jobba dagen efter och alla man känner har slutat jobbet för en timme sen, och ska även de gå upp 05.15 imorgon.
Jusssttä!
Det är då man inser att det är dags att ge upp.

Väl mött