klyftigatankar

FanFanFanFanFan
Fan vad jag hatar det här. Det här är så jävla inte jag så det finns inte. Jag har sån jävla panik. Det har blivit så jävla mycket värre de senaste veckorna. Det värsta är att det känns som att den prestationsångesten jag känner borde göra att jag anstränger mig mer och gör en massa bra saker, men det blir helt tvärtom. Jag stänger av och blir apatisk. Sover och är en zobie, gör saker jag egentligen inte vill och struntar helt i att göra sånt jag egentligen vill. Och så ger det ännu mer ångest och skuldkänslor och värdelöshetskänslor. Och så har vi en finfin ond cirkel. Jävla skit.
Det är så jävla mycket som jag vill ha så jävla annorlunda att det känns som ett mission impossible. Och då är det ju så himla mycket lättare att bara ge upp. Eller hur?
Jag är så jävla trött på mig själv. Ta bort mig från mig själv. Jag duger inte riktigt som sällskapsdam till mina tankar och funderingar och mina kaotiska obeslutsamheter.
Just nu ångrar jag bara allt jag någonsinn gjort. Allt. Precis allt.
Det känns som att inget någonsinn kommer kännas bra.
Jag vill bara göra om allt.
Snälla?
Det skulle ju kunna bli så himla mycket bättre. (jaglovar)

Väl mött