klyftigatankar

Har ungefär hela dagen, och framförallt hela tågresan, hyperventlerat, mått illa, haft svimningakänsor, pankångest, kallsvettats, gråtit och allt har bara snurrat. Paniken jag känner inför det praktiska provet går inte att beskriva med ord. Går inte att föklara och beskriva och går inte att förstå. Jag kan omöjligt vara den enda som känner såhär?! Eller är jag det? Är det bara jag som är så inkompetent att jag går runt och är såhär nervös? Å andra sidan så är det här antagligen den största prövningen jag någonsin kommer att ställas inför. Precis som det känns med allt annat jobbigt man utsätts för. Men det kan ju inte vara meningen att jag ska gå runt och må såhär i två jävla veckor. Det är ju stört att man ska gå runt  som ett nervvrak och inte kunna äta eller sova eller överhuvudtaget kunna andas normalt.
Jag vågar inte riktigt dela med mig av mina känslor till de andra, fast jag gör det ändå. Jag vet att de antingen kommer vara minst lika nerviga som jag och så kommer vi nervöshetsa varandra. Det kommer aldrig leda till något bra. Eller så kommer man få svaret att "Det är luuuuugnt, hur svårt kan det va?" Hur kan folk va så chill med att någon ska gå bakom en och bedöma exakt allt man gör!?!? För jag vet med säkerhet att det fnns folk som går runt och bara är sådär lugna. Det är inte okej. Det är orättvst när jag går runt och gråter och hyperventilerar så fort jag kommer på att det snart är dags för det där jävla provet. (Vlket är typ hela tiden)

Jag vill verkligen inte vara med mer. Jag kommer förmodligen att kräkas av nervositet när det väl är dags, och det känns som ett upplägg för att bli underkänd, samt känd som Nervvraket who never will make it as a nurse....

Väl mött