klyftigatankar

Fortsätter att inse att jag blivit äldre/känsligare/blödigare/mesigare. Gör något slags självtest om trycksår och tycker att det ser så obehagligt ut att jag nästan tittar bort. Jag! Titta Bort?! Jag som under början av utbildningen inte kunde få nog av stora, äckliga och smetiga sår. Det kanske är så att jag har lite mer förståelse och tycker att det är så fruktansvärt synd om de stackars människorna som bara ligger där och ingen bryr sig och så får de enorma sår. Stackars, stackars, stackars dom.
Jag väljer iallafalla att tro att det är på grund av medänsla för den drabbade som jag jag blivit en mes.

Idag har jag sparkat stjärt på praktiken och allt har gått bra och jag gillar mina palliativa patienter. Måste dom vara terminalt sjuka och döende?! Och varför har jag inte tid att sitta där inne med dom exakt hela tiden och bara pyssla med dom och ta hand om dom och hålla dom i handen och prata med dom? Jag vill ju så gärna...

Har fått tid för den Kliniska Examinationen. Jag vill inte. Snälla, låt mig bara slippa!!! Eller ni kan väl iallafall låta bli att berätta att det är ett jävla test. Låt mig bara jobba ifred och självständigt och så kan ni stå där med era protokoll lite i smyg där i periferin. Skulle kännas så himla mycket bättre. På riktigt. Så kan ni få tala om efteråt att allt bara var ett test. Jag pallar bara inte att gå runt och vara så här fruktansvärt nervös och stressad och ångestladdad i två och en halv vecka till!!!!! (snälla, tänk på oss neurotiska småtjejor.)

Väl mött.