klyftigatankar

Vad ska jag säga..?

I tisdags var jag på så fruktansvärt dåligt humör när jag gick hem från jobbet. Hade typ haft en sjukt bra dag, lyckats med allt, allt hade gått bra, jag var en bra sjuksköterska, jag var taggad inför kvällen och laddad inför att köra mitt diplomeringspass. Och sen bara sjunker mitt humör och min livsglädje så fruktansvärt långt ner. Från åttonde våningen och ner, jävligt långt ner, under ku(k)lverten. Det värsta är att jag hatar anledningen till att jag blev arg och irriterad, ledsen och sur. Och jag vägrar liksom erkänna för mig själv vad hela humörsvängningen berodde på. Önskar ibland att jag vore en vuxen människa....

Hur som så körde jag mitt diplomeringspass (trots att jag helst hade legat kvar i fosterställning i sängen och tröstätit kakor i vanlig ordning) och det kom hela nio (9) personer, varav bara 4 var folk jag tvingade dit. suxäss! Och som jag blev diplomerad! Förutom den lilla fadäsen att det var nån dryg djävul som tog sitt pick och pack och drog (astaskigt!) mitt under mitt supersvettiga och superjobbiga och superroliga spinningpass så gick det väldigt bra. Ni kan, from now on, kalla mig: Kerstin Norlander, Leg. Sjuksköterska samt Diplomerad Spinninginstruktör. Jajjemän!

 

Har idag varit på studiebesök på det lokala sjukhuset i den lilla staden Falun. Fick mig även en åktur på en truck nere i kulverten där. Jajjemän!

Har även, helt utan support, lyckats typ fixa och laga min helknäppa telefon! (Tack Erik!)

Tog mig även en helskön fika med en helskön kille som jag träffar alldeles för sällan.

Drack vin med mamma som somnade i soffan med dålig svensk film på alldeles för hög volym.

Och nu ska jag gå och lägga mig och sova i min lillasysters säng. Så himla skönt att va hemma ibland! 

 

Väl mött