klyftigatankar

Den ambivalenta känslan som uppstår när man för första gången i sitt liv ska få en betald semester, Jag ska få lön för att vara ledig. För att vi har lag på att man måste få vara ledig. Jag gillart. Och peppen inför att gå runt med långa naglar och nagellack och ringar i två hela veckor, bara för att jag kan. Och lyckan som sakta men säkert sprider sig genom kroppen när man tänker på att man ska få åka till Barcelona för sol, bad, vindrickning och skönt häng. Jag har sett fram emot min semester så himla länge. Kan liksom inte riktigt greppa att den är här. Synd bara att jag är typ för rastlös för att vara ledig...

 

Och separationsångesten som kommer smygande och som kommer slå ut i full blom när jag kommer he från Barcelona och bror är helt utflyttad och borta och har flytt till andra sidan jorden. Vem ska då trösta knyttet?

 

Och ångesten som ploppar upp eftersom jag är fem år och har beslutsångest och inget omdöme och aldrig blir nöjd och gör helt sjuka prioriteringar. Tar fram min största och svartaste spritpenna och stryker över vissa egenskaper i min personlighetsstörning. Den som ändå vore normal och kunde ta vettiga beslut.

 

Väl mött