klyftigatankar

För två veckor sedan stod Björn och skröt över hur Friskis typ aaaaldrig ställer in ett pass. Ett steppass kan bli aerobics, flex kan bli yoga, HIT kan bli cirkelfys, Intensiv kan bli ett Medel styrka. Ballt tänkte jag och tänkte inte mer på det.

Idag när vi skulle gå till boxen började Olov gnälla på att han hade glömt vattenflaskan. Och handduken. Åh herreguuud vad allt blev jobbigt nu helt plötsligt. Jag hoppas stilla och tyst att passet ska vara inställt. För då kan jag sitta hemma och äta kakor och kolla på Revenge istället. Och typ göra sånt jag känner att jag behöver fixa med. Men Björns ord ekar i mitt huvud. Vi ställer aldrig in ett pass.
Vi kommer in på friskis och killen framför mig drar sitt kort. De röda bokstäverna lyser liksom upp hela lokalen och reflekteras i allas ögon. Jag blir blind. Boxpasset är iställt - in your face, Björn!
Men istället för den lycka jag trodde jag skulle känna blir jag liksom lite perplex. Jag vill ju slåss jöh! Jag, Olov och Peter sitter och funderar på vad vi ska göra med livet. Olov tänker gå hem och sova. Peter tänker gå in på gymmet och köa till löpbanden. Och jag vet inte om jag ska gå hem och tröstäta kakor, trängas på gymmet med en miljard andra svettiga människor eller bara vänta en halvtimme till ett annat pass börjar.

Peter påpekar att om jag tränar först kan jag äta kakor sen och inte må fullt lika dåligt över det. Det avgör saken och jag går på något slags gympapass. Jag vill inte riktigt efter förra helgens fiasko. Men det är ett megabra pass och jag blir glad i själen och tror att jag har återfått tron på att gympapassen kan leverera.
Och nu äter jag kakor och är jävligt nöjd med det.

Imorrn ska jag skjuta mig i huvet innan jag måste fortsätta med artikelläsning och intervjuanalys och jaga-intervjuoffer-processen. Fast å andra sidan är det fettisdagen imorgon och jag vill ju väldigt gärna äta en semla, eller två. Kanske ska vänta lite med det där med att skjuta mig.

Väl mött