Att hitta balansen mellan fästa och glida
Igår var jag sur, grinig och mådde illa. Pappa höll på och trakasera mig. Han tjatade om att vi skulle gå upp tidigt och åka skidor. Jag har tagit in dina pjäxor, har fixat med dina skidor, så dom är rena och frächa.. Vi går upp tidigt så kan jag bara valla dom så åker vi iväg vid niotiden.
Tittar ut genom fönstret och det regniga, töiga, slaskiga vädret och den gröna gräsmattan får inte direkt mitt skidåkarhjärta att hoppa till av glädje. Det slår knappt alls.
Jag ska inte klaga på min stackars far. Han gjorde allt för att jag skulle få åka ut och åka skidor. Halva familjen hade åkt skidor på nyårsdagen. Jättelångt. Men jag hade varit för upptagen med att ligga halvdöd och bakfull i soffan och vara irriterad på att det inte fanns någon choklad i hela huset. Så jag gick miste om ett skidåkartillfälle. Dumt av mig.
Imorse ringde pappa och väckte mig och tjatade på mig en massa gånger. Ville mest bara hitta på en bortförklaring för att slippa. Gick upp till slut. Fortfarande trött och illamående. Alla står påklädda i pjäxor och pannband och ser hurtigt och argt på mig. Äter en banan och vi åker iväg. Halvsover i bilen. Men pappa överraskar med att åka till mitt absoluta favoritspår. Dock är jag tveksam. Under den halvtimmeslånga bilfärden är det ett ständigt grönt sken från gräset och skogen utanför fönstret. Det kommer inte gå att åka. Samtidigt som jag hoppas att det inte ska finnas åkbara spår börjar jag känna mig lite besviken. För jag vill ju.
Vi kommer fram och det är snö och det finns spår. Spåren är sönderkörda och isiga. Hoppet om en fantastisk skidtur börjar dala. Det börjar snöa. Och blåsa. Pappa har vallat. Analyserat vädret och tänkt till. Det finns massor av glid men inget fäste. I nedförsbacken åker man för fort och i uppförsbacken kommer man ingenstans. Jo, man glider bakåt.
Men det gör inget. För så fort jag kommer ut i spåret är jag världens lyckligaste tjej. Skog och skog och skog och massor av snö och skidspår framför mina fötter. Spelar ingen roll hur uselt vädret är eller hur värdelöst nån har vallat mina skidor.
Åka skidor är tamigfan det bästa som finns.
Väl mött
Tittar ut genom fönstret och det regniga, töiga, slaskiga vädret och den gröna gräsmattan får inte direkt mitt skidåkarhjärta att hoppa till av glädje. Det slår knappt alls.
Jag ska inte klaga på min stackars far. Han gjorde allt för att jag skulle få åka ut och åka skidor. Halva familjen hade åkt skidor på nyårsdagen. Jättelångt. Men jag hade varit för upptagen med att ligga halvdöd och bakfull i soffan och vara irriterad på att det inte fanns någon choklad i hela huset. Så jag gick miste om ett skidåkartillfälle. Dumt av mig.
Imorse ringde pappa och väckte mig och tjatade på mig en massa gånger. Ville mest bara hitta på en bortförklaring för att slippa. Gick upp till slut. Fortfarande trött och illamående. Alla står påklädda i pjäxor och pannband och ser hurtigt och argt på mig. Äter en banan och vi åker iväg. Halvsover i bilen. Men pappa överraskar med att åka till mitt absoluta favoritspår. Dock är jag tveksam. Under den halvtimmeslånga bilfärden är det ett ständigt grönt sken från gräset och skogen utanför fönstret. Det kommer inte gå att åka. Samtidigt som jag hoppas att det inte ska finnas åkbara spår börjar jag känna mig lite besviken. För jag vill ju.
Vi kommer fram och det är snö och det finns spår. Spåren är sönderkörda och isiga. Hoppet om en fantastisk skidtur börjar dala. Det börjar snöa. Och blåsa. Pappa har vallat. Analyserat vädret och tänkt till. Det finns massor av glid men inget fäste. I nedförsbacken åker man för fort och i uppförsbacken kommer man ingenstans. Jo, man glider bakåt.
Men det gör inget. För så fort jag kommer ut i spåret är jag världens lyckligaste tjej. Skog och skog och skog och massor av snö och skidspår framför mina fötter. Spelar ingen roll hur uselt vädret är eller hur värdelöst nån har vallat mina skidor.
Åka skidor är tamigfan det bästa som finns.
Väl mött
Kommentarer
Trackback
