klyftigatankar

Jag känner mig alltid konstig på begravningar. Vem gör inte det? Men jag vet liksom inte vad jag ska ha på mig, hur jag ska bete mig, vad ska jag säga, göra, stå upp, sitta, ta i hand eller krama, gråta eller inte gråta? Vem kan hålla sig? Men är det befogat att just jag sitter och lipar obehagligt mycket? Begravningar är alltid så märkliga och allt känns alltid fel. Nu kändes allt extra mycket fel. Det gör väl det när det handlar om unga människor. En person jag inte träffat på många år, som jag knappt har några specifika minnen av, men som jag ändå har vuxit upp med. Allt känns konstigt och märkligt. Och mamma, pappa och bröder får plantera in deras minnen i mina minnen. Men jag vet att de finns där någonstans. Kanske inte isolerade minnen av personen i fråga, utan mer en konstig gröt med massor av olika minnen av hela familjen som flyter ihop till minnen av en person. Men begravningar är alltid fina. Alltid. Fina och stämningsfulla och så fruktansvärt jävla sorgliga. Det är väl det som är meningen, att alla ska få gråta tills man inte längre känner någonting alls. Och jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle kännas om det där var något som drabbade mig och min familj. Vi står längst fram i kyrkan med varsinn blomma i handen och gråter och klämmer extra hårt om varandras händer. En halvtimme senare sitter vi med smörgåstårta i högsta hugg och skrattar åt alla tokiga gamla barndomsminnen vi har av den framlidne. Jag känner mig alltid så konstig på begravningar.