klyftigatankar

Jag kommer till Uppsala och det snöar. Det har snöat hela dagen och det bara fortsätter. Leendet som sprider sig över ansiktet är efterlängtat. Jag har tagit ett mycket korrekt beslut som tog med mig skidorna hit. Nu gäller det bara att se till att verkligen komma ut till Storvreta. Hur svårt kan det va? Det är ju bara att tjata på varandra, så vi kommer ut, eller hur? Enligt Lotta finns det numer hela 1200 meter skidspår där ute. Och nu när det har snöat en massa kanske, kanske, kanske någon underbar eldsjäl fixar spår någonstans inne i stan. (Fast jag vill ju ha riktiga spår. Inte sånna mesiga Uppsalaspår som det var i rödbö förra året. Lame) Alternativ kanske dom keep up the good work där ute nu nch gör ett spår som kanske är, jag vet inte och jag vill inte vara allt för positiv, men man kanske kan skrapa ihop till en liten mil eller nåt? Kanske? Snälla? Komigenrååå!

Gick på spinning och jobbade bort all krämpor och smärtor, så nu känns allt bra igen. Jag och Lotta hittade en tant i bastun som absolut tyckte att vi skulle göra en klassiker. Det var det bästa hon någonsin gjort. Vem som helst kan klara det. Det var jobbigt, men det är klart ni ska göra det, tjejjör! Hon gav oss alla tänkbara tips. Hurra vad bra, jag längtar redan tills vi ska påbörja uppladdningen inför detta projekt. Tvåtusenfjorton borde passa sig. För då kommer två jävligt taggade tjejjör göra slarvsylta av klassikern. Vi kommer vara bäst. Minst.

Väl mött

ps. Jag vill ha långfärdsskridskor och en cykel. Jäpp.