klyftigatankar

Det spökar i min lägenhet. Jag vet det, det är sant och på riktigt. Andra natten på kort tid har det skett mystiska saker i mitt badrum, exakt runt sådär halv två-tiden-ish på natten. Mystiska ljud, saker som ramlar ner et cetra, et cetra. Jag hör ljudet, rycker till, pulsen går upp i hundraåttio och jag blir skiträdd. Vem gör det här mot mig!? Jag är ju helt jävla ensam i lägenheten. Detta resulterar nu i att jag inte vågar gå ut ur mitt rum. Aldrig någonsinn igen. Som om att jag inte var tillräckligt mörkrädd innan liksom. Förmodligen är det på grund av denna rastlösa själ, som valt att husera i mitt badrum, som jag har varit helt sleepless tre nätter i rad. Hurra!
På torsdag kväll kommer min bror hem och kan leverera föda till dörren jag inte längre vågar öppna. Tills dess får jag överleva på ett halv paket halstabletter och ett gäng tuggummin. Eller visst kan man äta försvarets hudsalva om det krisar?
Alternativt hoppar jag ut genom fönstret. Mitt i natten. Iklädd enbart ett nattlinne, ett mycket tunnt vitt nattlinne av sidentyp. Enbart för att spä på föreställningen om att jag blivit tokig.

Väl mött