klyftigatankar

Igår när jag kom hem till lägenheten fick jag panikångest. Det var så tyst och tomt och i kylen fanns ingenting ätbart, whatsoever. Ville bara lägga mig ner på köksgolvet och vagga fram och tillbaka och gråta lite. Kall och trött och hungrig. Orkade inte packa upp mina två mastodontväskor. Orkade inte gå ut igen för att åka till någon slags affär för att handla något ätbart.
Tog tag i mig själv, åkte och handlade, åt ett gäng mackor och packade upp mina saker. Gick upp tidigt imorse och trotsade ösregnet och kylan och åkte till Ekeby. Nöjd, duktig och stolt tjej. Var allmänt nöjd med livet.
Blev hämtad av Jocke och Emelie och skjutsad mot dödsdomen. Efter en timme med L ville jag mest lägga mig på vägen utanför och hoppas på att tre bussar och två lastbilar skulle köra rakt på mig och mosa sönder min kropp till oigenkännlig. Please Please Please, let me get what I want this time!
Den här jävla C-uppsatsen ger mig så mycket ångest att jag vill stänga in mig och gömma mig i mitt skal och aldrig mer komma fram. Det är tur att Emelie är en lugn människa som kan intala mig att vi inte alls kommer att avlida framåt vårkanten.

Sen tillkommer all annan vanlig vardagsångest. Jag kommer behöva något lugnande medel under den kommande terminen. Alternativt hoppa av utbildningen. Alternativt lära mig att andas. Alternativt avreagera mig genom att börja slåss med min bror igen. Satan vad jag ska slåss med min bror!

Men imorrn ska jag tatuera mig lite till. Igen. Som vanligt. Då blir jag glad!

Väl mött