klyftigatankar

Just nu önskar jag lite försynt att det inte vore fredag. Att det inte fanns någon slags helghets och att man ska hare så jävvla gött bara för att dom med nio-till-fem-jobb råkar slippa släpa sig till jobbet imorgon. Inte för att jag måste släpa mig till jobbet imorrn, men jag kommer snart vara inne i ett jobb där fenomenet "helg" inte riktigt har samma innebörd längre. Jag blir bara bitter över helghetsen. Igår blev jag inte överförtjust över förslaget att "hänga med på nation och dricka öl", eftersom jag är trött och sjuk och seg och vill inte. Men jag ansåg att det var trevligt folk. Och att träffa folk överhuvudtaget kan ju va rätt najs. Så jag tänkte att jag kunde va social med typ en juice eller en te eller någon annan pestsmittad-vänlig dryck. Och även under dagen har det känts som en god idé att bege sig ut bland männskorna i männskobyn.

Men nu, nu ligger jag här i sängen och har det otroligt bekvämt. Det är tveksamt om jag orkar släpa mig ut i duschen, det är tveksamt om jag kommer få någon middag lagad till mig av slöfock nummer två som ligger och eftermiddagsslumrar i rummet intill. Frestelsen att bara ligga kvar här, slösurfa lite, lyssna på musik och kanske släpa sig ut i soffan för att slötitta på dålig tv och sen släpa sig tillbaka till sängen och bara sova är väldigt lockande. Och bara ignorera det faktum att det är helg.
Varför är jag så slö?

Det som gör att jag kommer ta mig upp från min horisontella position är det faktum att jag fryser till döds och det enda som kan värma min själ ända in i märgen är en varm, varm, varm, varm dusch. Jag längtar så jag dör. För jag kommer bli varm, fantastiskt varm. Men sen kommer jag ju bli superkall om jag måste bege mig ut. Eller hur?

Ni förstår ju mitt dilemma.
"Min kropp gråter"

Väl mött

ps.hoppar in i duschen och hoppas att maten står på bordet när jag hoppar ut!