klyftigatankar

Blir något deppig av att pendla till Enköping. Dels för att jag tycker om att tycka synd om mig själv. Förstår ju vem som helst att det är mest synd om mig i hela vida värden. Dels för att jag blir astrött och apatisk. Och jag hittar på en massa konstiga ursäkter för att göra ingenting. (Har iallafall läst lite om hjärtsvikt idag. Hurra! Men borde förmodligen kolla mer på det. Och alla andra sjukdomar)

Idag mötte jag IT-killen (som jag har en crush på) två gånger i kulverten och en gång på avdelningen. Så himla glad tjej! Frågan är bara varför han har en tolvåring i ständigt släptåg? Har man sånhär prao när man är så ung, liten, finnig, omogen och pubertal på samma gång? Åh härreguuuh va ungarna växer upp fort!

Det finns en sjuksköterska på avdelningen som har samma frilla som Hanna Hellquist. Det gör mig lite glad i hjärtat. Men hon har inte den fantastiska rösten och dialekten. Och hon har inte den där knäppa spontaniteten och glädjen som bara Hanna har. (Det vet jag eftersom jag känner Hanna personligen, vi är väldgt nära vänner faktiskt nu när jag tänker efter)

Väl mött

ps. har en värdelös dator så jag kan inte ladda ner bankID. Kan således inte logga in på skatteverket för att se min deklaration. Men tydligen har folk börjat deklarera på facebook istället, såatteeee......