klyftigatankar

Okej.
Efter balen ger jag upp. Jag lägger ner. Hittar på nåt annat. Jag sätter ner foten. Bara bestämmer mig. Jag byter lag. Byter sida. Då får det vara nog.
Mark my words...

Det är bara det att det är som att ha en enorm godispåse. En såndär som man egentligen inte vill ha eller är sugen på. Men man går där varje dag och petar runt lite, blir besviken på det trista innehållet. Men ändå så tar man en. Och en till. Trots att det är det där trista och nästan äckliga godiset som blir kvar till sist. Man gör det bara för att man kan och man har lite tråkigt. Så jävla värdelöst och meningslöst och man ångrar sig alltid efteråt.
Det är så det känns.

Väl mött

ps. Det är inte så deppigt som det låter. Lovar
ps2. Johannas bagels, to DIE for!